Det kommersiella rummet och jag

Överallt finns reklamen, vi har vant oss så mycket att vi inte ens ifrågasätter dess självklara existens. Det sägs att det går att känna igen en icke-stockholmare i tunnelbanan på dem som stirrar på reklamen i, på och runt hela den underjordiska infrastrukturen. Påståendet stämmer inte, alla stirrar lika mycket men vana pendlare utan att egentligen se. Om det bara vore så väl att den inbitna 08-an skulle ha rätt, att lantisar slipper reklam så de måste titta en gång extra när de möts av den i all sin pockande närvaro.

Tyvärr har de fel. Reklamen finns överallt, liksom köphetsen, tillväxttänket och konsumtionsuppmuntran. Twitter fylldes under december av arga tweets om en viss elektronikkedjas fantastiskt enerverande reklam som gick dygnet runt i alla tv-kanaler. Samtidigt rasade under hösten en kulturdebatt om grafittins vara eller icke-vara som accepterad kulturform. Inte kan vi väl tillåta något icke-kommersiellt, konstnärligt ta plats i stadens rum. Det måste ju bara vara fel.

Att utsättas för hetsande kommersiella budskap på bussen, längs vägen, i tidningen, på tv, på tåget, ja överallt, det uppmuntras från samhällets sida.

Men är det verkligen så att reklamen är överallt?. Svaret är både ja och nej. Det icke-kommersiella rummet, eller platser för samhällsdeltagande är många och mycket underskattade. Förenings-, folkbildnings- och andra samlingslokaler finns det gott om. I kyrkor, skolor, parker, studieförbund, idrottshallar (och ... ja var mer, ge mig gärna fler exempel) saknas den kommersiella aspekten av information.

Dock är det kommersialiserade rummet så allmänt accepterat att det är svårt att undkomma den. Därför är de mötesplatser där kommersiella intressen är bannlysta så viktiga. För mig är det en fråga om demokrati. Alla behöver vila ögon, öron och andra sinnen från företagsbestämda intryck. Att så många rum är till salu för att du ska köpa mer mer mer är för mig obegripligt och odemokratiskt. Och att mer handel, storskalig handel och utökad handel är svaret på alla problem är kontraproduktivt. Jag är inte emot reklam per se men vill verkligen slå ett slag för det icke-kommersiella rummet. Här finns kulturen, mångfalden, folkbildningen och engagemanget.

Det blir inte bättre förrän det blivit värre

Under hösten och vintern 2010, innan den arabiska vårens knoppar brustit, tillbringade jag och min sambo tre månader i Kairo. Två veckor innan revolutionen gjorde sitt intåg på Tahrir-torget lämnade vi landet för ett kallt Skåne. Jag följde intensivt händelseutvecklingen via TV, radio och de sporadiska mail som kom från min mamma som jobbar i Kairo. Det som gladde mig mest, förutom det faktum att det egyptiska folket gjorde sig av med en av sina mest långlivade diktatorer nånsin, var den våg av solidaritet, vi-känsla och hoppfullhet som verkade rulla över Kairo och hela Egypten.

Att befinna sig i Kairo hösten/vintern 2010, förstod jag efteråt, var som att sitta i en kastrull som sjuder men utan den där gnistan som får det att koka. Personligen var jag lätt desillusionerad över att så många Kairobor verkade ha tappat hoppet om framtiden, livet och samhället. Vid ett tillfälle gick vi förbi en stor demonstration utanför domstolsbyggnaden i Alexandria där rättsprocessen kring bloggaren Khaled Saids död ägde rum. Vi är alla Khaled Said. Då - ett av alla de pyrande missnöjen som ständigt fick Egypten att koka. Nu – upptakten till revolutionen. Det blir inte bättre förrän det blivit värre. I litteratur om Kairo och Egypten gick det att läsa om människors indifferens gentemot miljöhot och politik, orken fanns helt enkelt inte där.

Under revolutionens brådaste dagar kom rapporter om människor som gick samman för att skydda andra, hindra bråkmakare, göra det som polisen slutat göra, dvs. sitt jobb ,och som plockade skräp efter nattens tältläger på Tahrir. Orken som kom efter revolutionens början verkade smitta av sig på samhällsklimatet och människor hittade en anledning att bry sig igen. Tillsammans är vi starka. Vi är alla Khaled Said. Kan en desperat fruktförsäljare i Tunisien sparka igång en våg som avsätter en diktator kan vi ta tillbaka makten. Då finns hoppet, styrkan och viljan.

När vi äntligen hade möjlighet att åka till Kairo igen för någon månad sen fann vi en stad som på många sätt var sig helt lik, på andra sätt helt annorlunda. På Tahrir satt människor med flaggor och drack kaffe ur revolutionsmuggar med datumet 25e januari tryckt. NDPs byggnad, liksom en del andra, står utbrända runt torget, som en påminnelse om gnistan som fick det egyptiska folket att koka över. Nu är det nog. En viss revolutionär baksmälla verkar vila över delar av staden men å andra sidan stod det tydligt att nånting är annorlunda. Människor pratar. Talet och berättelserna verkar förlösts i och med revolutionen. Helt plötsligt vill var och varannan person man träffar prata politik, kärlek, om sina hemska erfarenheter av Mubaraks säkerhetspolis och mer politik. Om ett par veckor börjar de första fria valen i Egypten. Rädslan att tala är borta. De flesta ser ljust på framtiden men verkar också rörande överens om att det inte kommer bli bättre förrän det blivit värre.

Det är som att lära sig att cykla - igen

Att inte kunna eller inte våga göra något som ”alla andra” kan vara ett hinder i livet. Jag har befunnit mig i Lund, cykelstaden med stort C, sedan 2003 och inte suttit på en sadel på hela den tiden. På pakethållaren ett par gånger, övertygad av nån vän som tyckte det tog för lång tid att ta sig till nationen till fots och med ett par glas vin i kroppen gick övertalningen lättare. Sadeln har jag kanske suttit på någon gång bara för att se hur det är men det har alltid slutat med ett gällt skrik och att jag fegat ur. Faktum är att jag inte cyklat sen jag var 10-12 år då jag smashade rakt in i en tunnelvägg (enligt mamma för andra gången). Där slutade min korta cykelperiod som barn och jag var länge övertygad om att så skulle det förbli.

Av en rad skäl har jag nu ändrat mig och för ett par veckor sen fick jag chansen att testa min sambos bror Roberts, cykel i svärföräldrarnas trädgård. Det var läskigt men med hjälp av Richard (sambon) och Robert som skyddande änglar på varsin sida om mig gick det bra. Kombinationen stora däck, att ingen såg, tryggheten av the boys och det mjuka gräset utgjorde bra förutsättningar för mig att möta en 15 år gammal rädsla.

Och det gav mersmak. När jag var i svärföräldrarnas stuga i Båstad tillsammans med Richard och Robert, mina änglar, bestämde jag mig för att testa igen.

Så här exalterad var jag på att prova igen. Snart kom killarna för att stötta upp mig :) Efter en förvånansvärt kort stund klarade jag mig dock på egen hand. Var glada att ni slipper höra skriken av skräckblandad förtjusning som jag gav ifrån mig titt som tätt.

Efter att ha cyklat ett par varv började det regna och det var dags att sluta för dagen. Men jag var inte nöjd.

Nästa dag tog jag Roberts cykel och övade i trädgården på att komma upp och kicka igång själv samt svänga. När jag jobbat upp lite självförtroende gick vi ut på den lilla asfalterade vägen utanför huset. Killarna var med mig hela tiden så jag skulle känna mig trygg. Här är Robert bredvid mig och Richard fotar. Jag cyklade totalt en trettio minuter och väckte stor munterhet hos förbipasserande med mitt vingel, skrikande och det faktum att jag, av pur rädsla, första tiden stannade varje gång nån annan skulle förbi. För att sedan sakta men säkert lära mig att komma upp på den något för höga cykeln och inte trilla i vinglandet. Men jag gjorde det. Än har jag inte kommit så långt att jag vågar cykla i trafik eller tänker köpa mig en cykel men jag längtar lite tills jag är där.

Jag har definitivt fått mersmak och ser det som viktig seger i min personliga utveckling. Det här med att överkomma rädslor är inte alltid så lätt och det ska göras av rätt anledningar. Detta gör jag för mig själv och för att jag vill kunna åtnjuta den frihet alla cyklister säger sig uppleva. Som grön är det här med cykling extra viktigt men det här steget mot ett liv som cyklande något jag för mitt eget välbefinnande och för att om jag kan göra detta så kan jag göra det mesta. Nu ser jag fram emot nästa gång - se bara så nöjd jag var efter de senaste framgångarna.

Fortsättning följer =)

Årets Almedalen á la @Emelila

Ett år har gått sen jag sist bloggade om Almedalen. Liksom förra året var det lååångt fler seminarier än någon hann gå på, många av de otroligt spännande och en hel del lämnade övrigt att önska. Dessutom var det spännande mingel, prisutdelningar och såklart – partiledartal. Eftersom jag åkte i jobbet har jag gjort en sammanfattning över vad jag hann med; 22 seminarier, 11 mingel, 2 prisutdelningar och 4 partiledartal. Ändå ganska bra för en kväll och 4 heldagar. I själva verket så delar jag samma problem som så många andra miljöpartister – prioriteringssvårigheter. Att behöva välja och därmed riskera missa något riktigt spännande eller nån intressant person avskräcker från prioriterandet. Samtidigt, som ju alla vet, kan prioriteringssvårigheter föra med sig lätt förvirring och partiella minnesförluster. Det handlar om att ha ett holistiskt perspektiv och då vill en ha så många ingångar och perspektiv med sig som möjligt i debatten. Nästa år ska jag ändå vara lite mer förberedd vad gäller strategi och mål med min närvaro. Fast det sa jag efter förra året också, det är faktiskt lättare sagt än gjort :)

Nåväl, det är svårt att inte vara nöjd efter några dagar i Visby tillsammans med tusentals andra människor från intressanta branscher. Inte minst var det roligt att träffa några glada gröna och andra som jag känner från Twitter. Att hälsa och presentera sig för någon, ge varandra en igenkännande men undrande blick, se hur både tänker till och sedan fråga om den andra finns på Twitter har börjat bli mer regel än undantag. Flera gånger följs sedan denna hälsningsprocess av t.ex: jag är @Emelila på Twitter. Varpå den andra personen lyser upp. Lika roligt varje gång.

Roligt är också att jag fått många nya Twitter-followers senaste tiden, uppskattningsvis drygt 100 personer senaste 2 månaderna. Att få nya followers under Almedalen är kanske inte jättekonstigt men med tanke på (den ökande) mängden twittrare känns det mycket hedrande och verkligen skojigt.

Avsluta detta blogginlägg vill jag göra med något tragikomiskt. Ytterligare ett centerpartistiskt statsråd har förärats(?) Jordens Vänners Greenwash-pris. I hård konkurrens med aktörer såsom IKEA och Preem vann Maud Olofsson ändå denna generande tävling. Att Centern kallar sig Alliansens gröna röst säger som vanligt mer om Alliansen än något annat.

Anförande 2 i budgetdebatten om tekniska nämnden 2012

Att ställa om transportsystemet så att det blir hållbart är en stor utmaning. Men även om utmaningen är svår, så är det faktiskt i städer och tätorter som vi har den största potentialen.

Miljöpartiet vill under 2012 satsa på förbättrade cykelbanor och fler cykelställ. I år fick Malmö bäst betyg när föreningen Cykelfrämjandet rankade ett antal kommuner, men självklart ska ju cykelstaden Lund ligga etta. En symbolfråga som kan bli viktig är att anlägga en cykel-highway mellan Lund och Malmö. En satsning som de flesta partier verkar tycka är bra men bara Miljöpartiet skulle komma på och våga driva på riktigt. Men vi vill dessutom göra mer än så med förbättrad framkomlighet, vindskydd och bättre underhåll av cykelbanorna i kommunen.

Vi har också uppmärksammat en studie från Handelns utredningsinstitut från Växjö. Växjö har vunnit pris som årets stadskärna, och i studien konstateras att en majoritet av de pengar som spenderas i Växjös stadskärna kommer från konsumenter som gått, cyklat eller tagit kollektivtrafiken. Det finns alltså också kommersiella skäl att satsa på ökad tillgänglighet för dessa transportmedel. Detta tilltalar kanske den borgerliga majoriteten lite extra. Jag upprepar: Det finns alltså också kommersiella skäl att satsa på ökad tillgänglighet för dessa transportmedel

Idag arbetar Lunds kommun med att försöka få bort den underhållskuld som man byggt in sig i. Strategin är att lappa och laga istället för att anamma ett helhetstänk på infrastrukturen. Ett differentierat vägnät kan vara ett sätt att arbeta med problemet effektivt - en fullastad lastbil på 50 ton sliter lika mycket på en väg som 75 000 personbilar. Sluta dalta med den tunga biltrafiken, låt bussarna köra i snabbussfiler och få bort bilarna från stan. På så sätt skulle trafiknätet hålla längre vilket skulle gynna Lundaborna i deras vardag och kommunen ekonomiskt. Frågan är - vågar Alliansen göra något så vågat som att ta ett helhetsgrepp på klimatfrågan och infrastrukturen?

Miljöpartiet vill satsa 2 miljoner om året de närmaste åren på förbättrat underhåll av cykelbanor. Här gäller det att ha ett helhetsperspektiv på trafiklösningar där de som väljer miljösmarta färdmedel premieras - det ska vara enkelt, bekvämt och gå snabbt oavsett om du tar bussen, spårvagnen eller cykeln. Snabbussfiler, snabbcykelbanor och mer rälstrafik är exempel på sådana. Därför väljer vi i Miljöpartiet att lyfta ut de 3,5 respektive 7 miljoner som Alliansen väljer att lägga på gratis kollektivtrafik till den köpstarka gruppen pensionärer 75+ och premiera alla som väljer kollektivt med kapacitets- och kvalitetsförbättringar värda namnet. De pengarna kan t.ex. satsas på utökad turtäthet, bättre busshållplatser och ökad tillgänglighet i kollektivtrafiken. Dessutom vill vi utreda fyrvägsspårssatsning till Högevall och möjligheten att införa en pensionärsrabatt i kollektivtrafiken. Detta är mer solidariska satsningar.

Alla i Lund har rätt till en väl fungerande kollektivtrafik och vill vi uppnå klimatmålen och de visioner som är satta för Lund måste vi satsa på kollektivtrafik och cykelvägar. Så enkelt är det!

Anförande 1 i budgetdebatten om tekniska nämnden 2012

Fru ordförande, ledamöter, lundabor

Jag vill börja med att yrka bifall till Miljöpartiets reviderade förslag till budget för tekniska nämnden Lund 2012.

Som kommunstyrelsen faktiskt verkar ha förstått står världen, Lunds kommun och tekniska nämnden, där jag sitter, inför en rad utmaningar. Dock verkar vi ha något annorlunda angreppssätt för att ta oss an dessa. Så långt är allt som sig bör. Vad som bekymrar mig är att Alliansen bara ägnar sig åt det som många anser vara det som politiker endast ägnar sig åt; fina ord, floskler och vackra formuleringar.

Utsläppen från trafiksektorn slog rekord under 2010 och utvecklingen går åt fel håll på detta område. Det är ingen hemlighet att klimatfrågan ligger mig och Miljöpartiet varmt om hjärtat. Enligt utsago i de dokument som Alliansen lagt fram och de anföranden som gjorts idag säger de sig också prioritera den. Vi i Miljöpartiet har dock, till skillnad från Alliansen, en rad åtgärder som inte bara minskar våra klimatutsläpp och därmed är ett steg i rätt riktning utan också gör vardagen lite lättare för de flesta lundabor.

Låt oss gå igenom ett par exempel på era floskler: det står tydligt på sidorna 11 och 18 i det visionsmaterial som finns i Alliansens budget att klimatet är en mycket viktig fråga och att - jag citerar- ”vi är kända för vårt effektiva transportsystem och hushållning med energi och resurser” samt det är ”viktigt med fortsatt anpassning och arbete för att minska utsläppen”. So far so good. Vad gör Alliansen? Jo man lägger pliktskyldigast 1,5 miljoner på kvalitetsförstärkning i Lunds kollektivtrafik. Ja vad bra kan man ju tycka, men räcker det? Motorfordonstrafiken liksom koldioxidutsläppen per invånare ökade förra året. Kollektivtrafiken behöver mer än så, precis som vi poängterat gång efter annan. De intäkter som kommer från den taxehöjning vi beslutade om sist ska inte gå till att bibehålla en redan ganska dålig kollektivtrafik – den ska användas till att göra den bättre!

Vad gör då Miljöpartiet? Jo vi satsar totalt 5,5 miljoner nästa år på snabbare och bättre busstrafik. Dessutom satsar vi på Lundalänkens nästa steg till Linero och 2 miljoner på underhåll av cykelvägar. Vi vill på allvar bryta bilberoendet och vill dessutom se till att det blir en ordentlig utredning om fyrspår till Högevall och en station på Klostergården.

Till skillnad från Alliansen står vi för de fina ord och vackra formuleringar som vi kommer på. Politik är förvisso att vilja men också att våga. Vi satsar på framtiden, på våra medborgare och på hållbara transportsystem. Vad gör Alliansen? Jo försöker hålla näsan över vattenytan.

Ta t.ex. de här motorvägssatsningarna och trafikplatserna som ni i Alliansen tänker er lägga stora summor pengar - hur försvarar ni dessa? All forskning visar att ju mer vägar, desto fler bilar. Men detta är ju ett samband som ni tillsammans med era kollegor i regering och Stockholm väljer att ignorera. Här finns en tydlig skillnad – Miljöpartiet bygger sin politik på forskning och vetenskap. De pengarna som vi vill frigöra från dessa bakåtsträvande satsningar kommer att göra mycket gott för klimatet och för cyklister, kollektivtrafik och gångtrafikanter.

Innan jag slutar för den här gången skulle jag vilja säga något om park och natur. Skrylle Naturum är ett av de mest besökta naturumen i Sverige och en ovärderlig källa för kunskap och utomhuspedagogik. Här lovas det bokstavligen guld och gröna skogar. I det som anges som verksamhetsförändringar för tekniska nämnden på sidan 36 står ”naturum Skrylle blir en viktig satsning för framtiden”. Den framtiden måste ligga lååångt framåt då Alliansen inte lagt nåt guld och därmed blir det inga gröna skogar med den blå budgeten. Vad gör Miljöpartiet? Vi satsar 1 miljon på förbättrat underhåll av parker och lägger i investeringsbudgeten 2,5 miljoner på Skrylle Naturum. Det är en satsning som faktiskt betyder något och som kommer göra skillnad.

Jag efterlyser således mer än bara fina ord utan också verklig politik och satsningar på de visioner, mål och utmaningar som ni själva definierat i Alliansen. Det blir ju som lite pinsamt när vi ska behöva göra det åt er.

Nej till taxehöjningar i färdtjänsten!

Fru ordförande, ledamöter, lundabor!

Som säkert de flesta är medvetna om är färdtjänsten i Lund en av de mest debatterade frågorna i Lund. Och det med rätta. Det är viktigt att färdtjänsten fungerar och finns till för de som har behov av den. De flesta har också någon släkting, vän eller bekant som behöver färdtjänst, unga som gamla.

Men färdtjänsten har på sista tiden av en rad skäl inte fungerat såsom den ska, brukarna, det som på marknadsspråk kallas kunder, är inte nöjda. Missnöjdheten kommer inte ur någon gnällighet utan av att en tjänst man är beroende av, blivit lovad och dessutom betalar för är undermålig. De flesta affärsverksamheter hade i det fallet bett om ursäkt, lovat bot och bättring och kanske till och med sänkt priset. Lovat bot och bättring har ju Alliansen gjort men de vill också fatta det anmärkningsvärda beslutet att höja taxan på denna, för så många, nödvändiga tjänst. Jag kan inte första varför allianspolitikerna väljer att göra den här prishöjningen, för mig blir det som ett dåligt skämt. Varför vänder ni de lundabor som är i behov av färdtjänsten ryggen?

Att höja taxorna i kollektivtrafiken handlar om att förbättra service och turtäthet för en grupp människor som har flera val att göra när de ska från punkt a till punkt b. Att höja taxan i färdtjänsten däremot är som att säga till en grupp människor med mycket begränsade valmöjligheter att det är deras fel att den utlovade servicen inte fungerar .

Nä nu får det vara nog – ta ert ansvar alliansen och behåll färdtjänsten i kommunal regi, förbättra kvaliteten till en acceptabel eller ännu hellre riktigt bra nivå och höj för allt i världen inte taxan!

Avslag till kommunstyrelsens förslag till taxehöjningar i färdtjänsten!