Shopping, kultur och afternoon tea

London 2012 - en resa i nuet, mig själv och en av världens knutpunkter

I London verkar det mesta på ytan handla om shopping. Och visst finns det gott om det. Hittills har jag bara skrapat på ytan och det till viss del med vilje. Jag ser fram emot Portobello road och Covent garden där det ska finnas second hand, vintage, udda stilar och märken både bland böcker, kläder och prylar. De stora shoppingmallsen är ju fantastiska i betydelsen enorma, vackra och överdådiga. Husen är otroligt vackra både på Oxford street men inte minst Harrods som ju både på in- och utsidan är som ett museum. Och visst jag gillar också att skaffa nya kläder och titta på allt som finns men här är det så mycket att överflödet nästan blir skrämmande. Som tur är verkar London också fyllt med kultur; teatrar, biografer, museer, musikaler, kaféer, parker o mycket mer. Jag ser verkligen fram emot att lära känna och ta del av denna kultur lite närmare under sommaren. Imorrn blir det eventuellt midsommar med massa andra svenskar i Hyde park (om det inte spöregnar) och förhoppningsvis besök på något museum i helgen. I förrgår gick vi en timme på National Gallery - ett enormt museum där vi hade kunnat till bringa en hel dag och ändå hitta tavlor vi missat vid ett återbesök.

Ytterligare en del av den brittiska kulturen jag ser fram emot att lära känna är afternoon tea. Jag köpte en bok med tips på de bästa afternoon tea/tea and cake- ställena i London av vilka jag hoppas kunna beta av några stycken iaf. Dessutom fanns det recept och etikettsregler så jag inte gör bort mig som häromdan. Det blir dyrt med allt afternoon tea men vill en ta del av något jag uppfattar som en del av brittisk överklasskultur får en nog vara beredd att betala för det. Och även om det märks att London är del av ett riktigt klassamhälle måste jag ändå beundra den mångfald av människor, restauranger, affärer och utbud av allt som finns här. Att idag gå längs Edgware Road var som att kliva in i valfri stad i Mellansöstern (nästan) och den supersmaskiga persiska restaurangen 5-10 minuters promenad hemifrån var verkligen pricken över det kulturella I-et idag.

Min resa kommer nog handla mer om mat och träning än om shopping och yta (fast en hälsosam blandning är ju alltid att rekommendera). Keep calm and carry on.

Spana gärna in min London 2012-pin board på Pinterest för bilder och sånt jag gillar från resan http://pinterest.com/emelila/london-2012/

Om konsten att beställa en (god) kopp te

London 2012 - en resa i nuet, mig själv och en av världens knutpunkter.

Jag lär mig nåt nytt varje dag. Och tur är väl det. Att resa är att lära sig, är det inte? När jag var i Nairobi för 5 år sen bestämde jag mig för att om jag inte hade gjort bort mig på något sätt en dag så var det en bortkastad dag. Kanske har jag blivit lite mindre dramatisk men i stort sett är devisen inte bara ganska rolig utan också viktig. Det är allt från de små sakerna, som att säga please hela tiden, till de stora sakerna, såsom varför London är den stad den är. De små och de stora sakerna är ju på olika sätt minst lika viktiga. Men av olika anledningar såklart.

Nu sitter jag på en brittisk kedja med ett franskt namn och dricker te. Beställde en kopp te (min första kopp te på kafé sen jag kom) och tänkte i min enfald att teet på vilket kafé som helst i London bör vara gott. Det fanns flera sorters te att välja mellan och jag gjorde som jag brukar göra i Sverige (fast på engelska och med några obligatoriska please såklart); one cup of tea, please, sa jag. I väntan på att få frågan om vilken sort jag ville ha mumlades det något om mjölk och jag svarade försiktigt; no milk, please. Helt plötsligt hade jag en kopp te i handen; English breakfast (inte min favorit precis) och med massor av mjölk i. I Sverige hade jag bett att få en ny men jag inser att det är mitt eget fel. Jag var otydlig och har inte lärt mig koderna än. Säger en inget annat är det standardte som gäller och mitt svar om mjölk kan lika gärna ha uppfattats som motsatsen mot vad jag ville. Ta för dig, tala tydligt och var på det klara med vad du vill ha verkar vara det som gäller här. Ingen har tid att vänta på en osäker svensk som väntar på motfrågor.

Idag är det 6 dagar sen jag kom och förhoppningsvis lärde jag mig nåt av detta. För det är såklart bara ett symptom på hur staden fungerar och att med alla kulturella skillnader som finns här är det bara tydlighet och självsäkerhet som tar en framåt. Så London - se upp, jag lär mig snabbt! Det hade gått ännu fortare med en god kopp te i handen bara.

Anförande 1 budget-KF ang tekniska nämnden 13/6-12

Fru ordförande, ledamöter, lundabor!
Jag vill börja med att yrka bifall till Miljöpartiets förslag till driftbudget och investeringsramar i enlighet med vårt yrkande i KS.

För oss i Miljöpartiet kommer klimatet, den hållbara staden och att skapa förutsättningar för lundaborna att leva så milösmart som möjligt högt på dagordningen. Jag kommer att berätta om motiveringar och bakgrund till våra förslag.

Att ställa om transportsystemet så att det blir hållbart är en stor utmaning. Men även om utmaningen är svår, så är det faktiskt i städer och tätorter som vi har den största potentialen. I en tät och blandad stad har transportmedlen gång, cykel och kollektivtrafik många fördelar, som innebär att de är de smidigaste för människor att använda i sin vardag.

I Lund har vi kommit långt med hjälp av framför allt LundaMats men vi skulle kunna göra oerhört mycket mer. Det handlar bla. om att ta ett långsiktigt strategiskt grepp kring vår infrastruktur, inte minst när det gäller underhåll och differentierat vägnät. Det är glädjande att resandet med stadsbussarna ökar men oroväckande när bilismen inte går ner i samma takt. Målet bör ju såklart vara att kollektivtrafiken ska ta andelar från bilismen och inte från cyklister och gångtrafikanter.

Globalt talar forskarna om något de kallar peak car. Peak car är en forskningshypotes att mängden bilanvändare har nått eller snart bör nå sin topp i en rad industriländer. Det är glädjande att Sverige tros vara ett av dessa men det finns två utvecklingsmöjligheter som peak car kan gå i - bilanvändandet ligger kvar konstant under en lång tid eller så börjar det minska. För att vi ska nå klimatmålen räcker det inte att vi stannar på den mängd bilar vi har idag utan minst var 5 bil måste bort. Att var 5 bil måste bort för att klara miljömålen konstaterade kapacitetsutredningen som lämnades över till regeringen tidigare i våras. Den utgår alltså från de satta miljömålen men frågan är om dessa mål räcker ända fram eller om mer behövs. Vill vi att peak car ska bli verklighet och ta rätt riktning bör vi arbeta för att bilåkandet minskar.

Glädjande nog delade vi i år första plats med Malmö när föreningen Cykelfrämjandet rankade ett antal kommuner. Miljöpartiet vill på sikt satsa på ett utbyggt snabbcykelnät i Lund. Detta är ett led i att göra Lund ännu bättre på cykling. Som jag sagt innan nån gång så är det där med att vara bäst något relativt och lämnar fortfarande utrymme för förbättringspotential. Den här typen av satsningar är också ett slags symbolfråga som handlar om att visa vägen in i en klimatsmartare framtid. Cykelhighwayen mellan Lund och Malmö har mottagits väl och är på gång men Miljöpartiet vill att Lundaborna snart också ska kunna njuta av ett bättre, snabbare och mer differentierat cykelnät även inom kommunen.

Vi ser att t.ex. mellan Lunds tätort och Dalby finns en stor potential när det gäller cykelpendling. Och det finns många fördelar med det här förslaget; inte bara de positiva hälso- och klimateffekterna utan även positiva bieffekter på biologisk mångfald. Forskning, också från Lunds universitet, visar på att situationen för humlor, bin och andra pollinatörer är krisartad världen över. Vi i Lund bör göra vad vi kan för att förbättra situationen för den biologiska mångfalden och dessa för matproduktionen viktiga trädgårdsmästare. Läplanteringar är ett exempel på en enkel lösning som kan skapa nya möjligheter för dessa små men så viktiga djur och som dessutom skapar förutsättningar för bättre cyklingsmöjligheter i det vindpinade Lund.

Jag ber att få återkomma. Tack.

Anförande i kommunfullmäktige mot höjning av busstaxan 31 maj 2012

Ordförande, fullmäktige, lundabor

För inte länge sedan stod vi i den här salen och hade nästan samma diskussion som vi har nu. Alliansen ville höja taxorna för stadstrafiken och färdtjänsten i Lund. Vi i Miljöpartiet fick igenom ett villkor som skulle ge Lundaborna valuta för den höjda busstaxan i form av kvalitets- och kapacitetshöjande åtgärder. Taxehöjningen i färdtjänsten ansåg vi dock helt felaktig och ställde oss ej bakom. Så står vi här igen och vad har hänt? Alliansens budget går inte ihop. Tekniska förvaltningen får endast 70% av vad motsvarande kommuner ger sina motsvarande förvaltningar och 70% av verksamheten är uppbunden i avtal som måste få sina indexuppräkningar. Vad händer? Jo som vi alla vet lägger de borgerliga partierna ett sparbeting på nämnderna och det går ut över lundaborna och klimatet.

Klimatmålen vi satt upp i Lund är någorlunda ambitiösa men framför allt helt nödvändiga för vår gemensamma framtid. Vill vi uppnå dem behöver vi få fler att åka kollektivt, cykla och gå. Ett säkert sätt att få folk att inte ta bussen är att höja taxorna, höja taxorna igen, utlova förbättringar, inte hålla vad en lovat och sen höja taxorna igen. Ibland undrar jag om de borgerliga politikerna struntar i Lundabornas behov och önskemål, inte förstår allvaret i klimatfrågan eller helt enkelt tycker att det ska vara dyrt OCH obekvämt att åka buss.

Det som är riktigt intressant är att alliansen idag kommer att sätta ett tak på parkeringskostnader men utan betänklighet höjer priserna i kollektivtrafiken. Bilister utgör ett betydligt större hot mot att kommunen ska nå sina klimatmål och bör betala för detta. Istället premieras de medan den som väljer att klimatsmart ta bussen till jobbet straffas.

Att fortsätta att höja busstaxorna för att stoppa pengarna i det till synes svarta hål som alliansens ekonomiska politik för Lund verkar utgöra är inte hållbart. Att utlova förbättringar inom kvalitet och kapacitet i samband med en taxehöjning var helt igenom försvarbart då kunden fick något tillbaka för den prishöjning som skedde. Att inte hålla detta löfte är illa nog men att på det dessutom göra ytterligare en taxehöjning är helt oacceptabelt.

Jag yrkar således i enlighet med det rödgröna yrkandet i kommunstyrelsen dvs att bibehålla taxan för Lunds stadsbussar

Om prioriteringar och våndan att säga nej

Idag kom jag hem vid 20-tiden. För mig var det en tidig kväll, jag njöt av att laga lite mat, och något så enkelt som att sitta i soffan med min sambo, titta på mitt favoritprogram på TV och läsa tidningen. Detta kan tyckas trivialt och det är det också men för mig som har jobb och uppdrag ca 3 vardagskvällar i veckan, där jag sällan är hemma innan 21, + flera helgdagar i månaden är min tid hemma mycket värdefull. På sista tiden är också min hemmatid uppbokad med att valbereda för underbara Naturskyddsföreningen i Lund och rodda med den fantastiska vintagemässa som jag är medarrangör till. Allt detta är ju såklart av helt fri vilja och jag är lyckligt lottad att få ha dessa uppdrag och att arbeta för en organisation jag tror på och dessutom känna två gröna lokalavdelningar som min hemmaavdelning.

Både De Gröna i Malmö och Miljöpartiet Lund ligger mig mycket varmt om hjärtat men såhär i årsmötestider ställs alla internt förtroendevalda i organisationer inför ett val. Vill jag fortsätta i styrelsen eller vilket uppdrag en nu har förärats med? Såklart jag vill fortsätta men finns tiden?! För mig har tiden tagit slut – de senaste månaderna lider jag av ständigt dåligt samvete över att jag borde göra MER på alla mina uppdrag. Detta trots att vänner och kolleger berömmer mig för mitt engagemang och att jag för in energi i de sammanhang jag finns i. Det är en verkligt fin komplimang och jag känner mig mycket ödmjuk inför detta. Samtidigt står faktum fast – så mycket klyscha det är har dygnet bara 24 timmar och min tid räcker till. Det rör sig på intet sätt om att tid är pengar utan att tid är kvalitet. Att ikväll, efter mycket funderande, behöva fatta beslutet att inte ställa upp till omval i MP Lunds styrelse var mycket tråkigt. Även i valberedningen för Naturskyddsföreningen har jag gjort mitt för nu och det känns väldigt synd att jag inte just nu har tiden att fortsätta arbeta i dessa sammanhang. Prioriteringar bör dock göras och ikväll prioriterade jag mig och att kunna göra ett ännu bättre arbete i de andra sammanhang där jag är – inte minst i kommunfullmäktige där jag fått ett förtroende också av lundaborna. Jag känner mig också trygg med sittande styrelse (där jag hoppas att de flesta kommer sitta kvar) och att nya personer får chans att leda och utveckla MP Lund, liksom att andra får chans att hitta talanger till Naturskyddsföreningen i Lund. 

Som tur är kan ju prioriteringar förändras och årsmöten inträffar faktiskt just en gång om året.

Det kommersiella rummet och jag

Överallt finns reklamen, vi har vant oss så mycket att vi inte ens ifrågasätter dess självklara existens. Det sägs att det går att känna igen en icke-stockholmare i tunnelbanan på dem som stirrar på reklamen i, på och runt hela den underjordiska infrastrukturen. Påståendet stämmer inte, alla stirrar lika mycket men vana pendlare utan att egentligen se. Om det bara vore så väl att den inbitna 08-an skulle ha rätt, att lantisar slipper reklam så de måste titta en gång extra när de möts av den i all sin pockande närvaro.

Tyvärr har de fel. Reklamen finns överallt, liksom köphetsen, tillväxttänket och konsumtionsuppmuntran. Twitter fylldes under december av arga tweets om en viss elektronikkedjas fantastiskt enerverande reklam som gick dygnet runt i alla tv-kanaler. Samtidigt rasade under hösten en kulturdebatt om grafittins vara eller icke-vara som accepterad kulturform. Inte kan vi väl tillåta något icke-kommersiellt, konstnärligt ta plats i stadens rum. Det måste ju bara vara fel.

Att utsättas för hetsande kommersiella budskap på bussen, längs vägen, i tidningen, på tv, på tåget, ja överallt, det uppmuntras från samhällets sida.

Men är det verkligen så att reklamen är överallt?. Svaret är både ja och nej. Det icke-kommersiella rummet, eller platser för samhällsdeltagande är många och mycket underskattade. Förenings-, folkbildnings- och andra samlingslokaler finns det gott om. I kyrkor, skolor, parker, studieförbund, idrottshallar (och ... ja var mer, ge mig gärna fler exempel) saknas den kommersiella aspekten av information.

Dock är det kommersialiserade rummet så allmänt accepterat att det är svårt att undkomma den. Därför är de mötesplatser där kommersiella intressen är bannlysta så viktiga. För mig är det en fråga om demokrati. Alla behöver vila ögon, öron och andra sinnen från företagsbestämda intryck. Att så många rum är till salu för att du ska köpa mer mer mer är för mig obegripligt och odemokratiskt. Och att mer handel, storskalig handel och utökad handel är svaret på alla problem är kontraproduktivt. Jag är inte emot reklam per se men vill verkligen slå ett slag för det icke-kommersiella rummet. Här finns kulturen, mångfalden, folkbildningen och engagemanget.

Det blir inte bättre förrän det blivit värre

Under hösten och vintern 2010, innan den arabiska vårens knoppar brustit, tillbringade jag och min sambo tre månader i Kairo. Två veckor innan revolutionen gjorde sitt intåg på Tahrir-torget lämnade vi landet för ett kallt Skåne. Jag följde intensivt händelseutvecklingen via TV, radio och de sporadiska mail som kom från min mamma som jobbar i Kairo. Det som gladde mig mest, förutom det faktum att det egyptiska folket gjorde sig av med en av sina mest långlivade diktatorer nånsin, var den våg av solidaritet, vi-känsla och hoppfullhet som verkade rulla över Kairo och hela Egypten.

Att befinna sig i Kairo hösten/vintern 2010, förstod jag efteråt, var som att sitta i en kastrull som sjuder men utan den där gnistan som får det att koka. Personligen var jag lätt desillusionerad över att så många Kairobor verkade ha tappat hoppet om framtiden, livet och samhället. Vid ett tillfälle gick vi förbi en stor demonstration utanför domstolsbyggnaden i Alexandria där rättsprocessen kring bloggaren Khaled Saids död ägde rum. Vi är alla Khaled Said. Då - ett av alla de pyrande missnöjen som ständigt fick Egypten att koka. Nu – upptakten till revolutionen. Det blir inte bättre förrän det blivit värre. I litteratur om Kairo och Egypten gick det att läsa om människors indifferens gentemot miljöhot och politik, orken fanns helt enkelt inte där.

Under revolutionens brådaste dagar kom rapporter om människor som gick samman för att skydda andra, hindra bråkmakare, göra det som polisen slutat göra, dvs. sitt jobb ,och som plockade skräp efter nattens tältläger på Tahrir. Orken som kom efter revolutionens början verkade smitta av sig på samhällsklimatet och människor hittade en anledning att bry sig igen. Tillsammans är vi starka. Vi är alla Khaled Said. Kan en desperat fruktförsäljare i Tunisien sparka igång en våg som avsätter en diktator kan vi ta tillbaka makten. Då finns hoppet, styrkan och viljan.

När vi äntligen hade möjlighet att åka till Kairo igen för någon månad sen fann vi en stad som på många sätt var sig helt lik, på andra sätt helt annorlunda. På Tahrir satt människor med flaggor och drack kaffe ur revolutionsmuggar med datumet 25e januari tryckt. NDPs byggnad, liksom en del andra, står utbrända runt torget, som en påminnelse om gnistan som fick det egyptiska folket att koka över. Nu är det nog. En viss revolutionär baksmälla verkar vila över delar av staden men å andra sidan stod det tydligt att nånting är annorlunda. Människor pratar. Talet och berättelserna verkar förlösts i och med revolutionen. Helt plötsligt vill var och varannan person man träffar prata politik, kärlek, om sina hemska erfarenheter av Mubaraks säkerhetspolis och mer politik. Om ett par veckor börjar de första fria valen i Egypten. Rädslan att tala är borta. De flesta ser ljust på framtiden men verkar också rörande överens om att det inte kommer bli bättre förrän det blivit värre.