Det blir inte bättre förrän det blivit värre

Under hösten och vintern 2010, innan den arabiska vårens knoppar brustit, tillbringade jag och min sambo tre månader i Kairo. Två veckor innan revolutionen gjorde sitt intåg på Tahrir-torget lämnade vi landet för ett kallt Skåne. Jag följde intensivt händelseutvecklingen via TV, radio och de sporadiska mail som kom från min mamma som jobbar i Kairo. Det som gladde mig mest, förutom det faktum att det egyptiska folket gjorde sig av med en av sina mest långlivade diktatorer nånsin, var den våg av solidaritet, vi-känsla och hoppfullhet som verkade rulla över Kairo och hela Egypten.

Att befinna sig i Kairo hösten/vintern 2010, förstod jag efteråt, var som att sitta i en kastrull som sjuder men utan den där gnistan som får det att koka. Personligen var jag lätt desillusionerad över att så många Kairobor verkade ha tappat hoppet om framtiden, livet och samhället. Vid ett tillfälle gick vi förbi en stor demonstration utanför domstolsbyggnaden i Alexandria där rättsprocessen kring bloggaren Khaled Saids död ägde rum. Vi är alla Khaled Said. Då - ett av alla de pyrande missnöjen som ständigt fick Egypten att koka. Nu – upptakten till revolutionen. Det blir inte bättre förrän det blivit värre. I litteratur om Kairo och Egypten gick det att läsa om människors indifferens gentemot miljöhot och politik, orken fanns helt enkelt inte där.

Under revolutionens brådaste dagar kom rapporter om människor som gick samman för att skydda andra, hindra bråkmakare, göra det som polisen slutat göra, dvs. sitt jobb ,och som plockade skräp efter nattens tältläger på Tahrir. Orken som kom efter revolutionens början verkade smitta av sig på samhällsklimatet och människor hittade en anledning att bry sig igen. Tillsammans är vi starka. Vi är alla Khaled Said. Kan en desperat fruktförsäljare i Tunisien sparka igång en våg som avsätter en diktator kan vi ta tillbaka makten. Då finns hoppet, styrkan och viljan.

När vi äntligen hade möjlighet att åka till Kairo igen för någon månad sen fann vi en stad som på många sätt var sig helt lik, på andra sätt helt annorlunda. På Tahrir satt människor med flaggor och drack kaffe ur revolutionsmuggar med datumet 25e januari tryckt. NDPs byggnad, liksom en del andra, står utbrända runt torget, som en påminnelse om gnistan som fick det egyptiska folket att koka över. Nu är det nog. En viss revolutionär baksmälla verkar vila över delar av staden men å andra sidan stod det tydligt att nånting är annorlunda. Människor pratar. Talet och berättelserna verkar förlösts i och med revolutionen. Helt plötsligt vill var och varannan person man träffar prata politik, kärlek, om sina hemska erfarenheter av Mubaraks säkerhetspolis och mer politik. Om ett par veckor börjar de första fria valen i Egypten. Rädslan att tala är borta. De flesta ser ljust på framtiden men verkar också rörande överens om att det inte kommer bli bättre förrän det blivit värre.