Det är som att lära sig att cykla - igen

Att inte kunna eller inte våga göra något som ”alla andra” kan vara ett hinder i livet. Jag har befunnit mig i Lund, cykelstaden med stort C, sedan 2003 och inte suttit på en sadel på hela den tiden. På pakethållaren ett par gånger, övertygad av nån vän som tyckte det tog för lång tid att ta sig till nationen till fots och med ett par glas vin i kroppen gick övertalningen lättare. Sadeln har jag kanske suttit på någon gång bara för att se hur det är men det har alltid slutat med ett gällt skrik och att jag fegat ur. Faktum är att jag inte cyklat sen jag var 10-12 år då jag smashade rakt in i en tunnelvägg (enligt mamma för andra gången). Där slutade min korta cykelperiod som barn och jag var länge övertygad om att så skulle det förbli.

Av en rad skäl har jag nu ändrat mig och för ett par veckor sen fick jag chansen att testa min sambos bror Roberts, cykel i svärföräldrarnas trädgård. Det var läskigt men med hjälp av Richard (sambon) och Robert som skyddande änglar på varsin sida om mig gick det bra. Kombinationen stora däck, att ingen såg, tryggheten av the boys och det mjuka gräset utgjorde bra förutsättningar för mig att möta en 15 år gammal rädsla.

Och det gav mersmak. När jag var i svärföräldrarnas stuga i Båstad tillsammans med Richard och Robert, mina änglar, bestämde jag mig för att testa igen.

Så här exalterad var jag på att prova igen. Snart kom killarna för att stötta upp mig :) Efter en förvånansvärt kort stund klarade jag mig dock på egen hand. Var glada att ni slipper höra skriken av skräckblandad förtjusning som jag gav ifrån mig titt som tätt.

Efter att ha cyklat ett par varv började det regna och det var dags att sluta för dagen. Men jag var inte nöjd.

Nästa dag tog jag Roberts cykel och övade i trädgården på att komma upp och kicka igång själv samt svänga. När jag jobbat upp lite självförtroende gick vi ut på den lilla asfalterade vägen utanför huset. Killarna var med mig hela tiden så jag skulle känna mig trygg. Här är Robert bredvid mig och Richard fotar. Jag cyklade totalt en trettio minuter och väckte stor munterhet hos förbipasserande med mitt vingel, skrikande och det faktum att jag, av pur rädsla, första tiden stannade varje gång nån annan skulle förbi. För att sedan sakta men säkert lära mig att komma upp på den något för höga cykeln och inte trilla i vinglandet. Men jag gjorde det. Än har jag inte kommit så långt att jag vågar cykla i trafik eller tänker köpa mig en cykel men jag längtar lite tills jag är där.

Jag har definitivt fått mersmak och ser det som viktig seger i min personliga utveckling. Det här med att överkomma rädslor är inte alltid så lätt och det ska göras av rätt anledningar. Detta gör jag för mig själv och för att jag vill kunna åtnjuta den frihet alla cyklister säger sig uppleva. Som grön är det här med cykling extra viktigt men det här steget mot ett liv som cyklande något jag för mitt eget välbefinnande och för att om jag kan göra detta så kan jag göra det mesta. Nu ser jag fram emot nästa gång - se bara så nöjd jag var efter de senaste framgångarna.

Fortsättning följer =)